Europa löpte för ett par år sedan stor risk att bli ett omvänt fängelse, där ingen kunde ta sig in – när flera länder, liksom många andra länder runt om i världen, hade blivit blinda för sin egen historia. En historia där européer själva, på grund av svält, krig och förföljelse, har flyttat och migrerat över hela världen.

De som vill styra andra, sår rädsla för det okända, ”det främmande”, och skapar ett behov hos människor, från vilket de får röster, med löften om skydd mot det som är annorlunda och en utmaning i förhållande till kunskap. Vi får hatfrämjande regeringar med förstärkande av kontroll och enhetlighet. Yttrandefriheten blir begränsad och därmed också möjligheten att skapa och påverka den konst alla bär i sitt hjärta. Föreställ dig ett litet barn eller en äldre person, som får höra hur farligt det är "där ute", och därmed inte vågar utforska något av det han inte redan vet.

En välkänd bild från min norska kultur är ett 17 maj-tåg. Barn som på nationaldagen firar friheten att bo i ett land där de kan välja sin framtid. Det påminner starkt om medias bilder av flyktingar på väg in i och upp genom Europa. Dock utan glada rop och flaggor.

Jag var initiativtagare till Oriental Winds of the Baroque 2012 tillsammans med festivalchefen André W. Larsen under Nordlands Musikfestvecka. Rättegången efter terrorattackerna i Oslo och Utøya året innan pågick och fokus i media hade allt för mycket legat på vad gärningsmannen menade med att försvara Europa mot socialdemokraternas mångkultur, snarare än de avskyvärda handlingar han faktiskt hade begått.

Med Oriental Winds of the Baroque ville jag lyfta fram det historiskt öppna Europa, och öppna lyssnarens sinnen för att se sambanden, både möjliga och faktiska, mellan historia, musik, kulturellt utbyte, samhällen och medvetande. Allt det som har varit delaktigt i att forma vad vi kommit att tänka på som europeiskt.

Det är 140 000 år sedan den moderna människans första migration...

De kom med kunskap. Och de kommer fortfarande med kunskap. Detta borde vara inställningen, inte bara vad gäller resandet, utan också mot dem som reser till oss. Den kultur vi anser vara vår egen har nästan alltid börjat med, och ofta senare låtit sig ständigt påverkas och uppdateras av, resenärer.

För oss som spelar i den här ensemblen och för de flesta musiker är resorna en viktig del av våra liv. Och intresset för att förbereda detta projekt väcktes av det naturliga, medfödda behovet vi har att dela med oss av våra egna och andras erfarenheter från dessa resor.

Musiken

Människors resande till och från Europa är grunden för musiken vi spelar. Europeisk musik kom inte till av sig själv i en sorts magisk fontän mitt i Europa, som vissa verkar tro. Om vi följer musikstilar bakåt i tiden ser vi ofta inflytande från ganska olika kulturer långt borta från Europa. Inom jazz, rock, pop och hiphop förstås. Men hur är det med den musik som närapå betraktas som den västerländska civilisationens mest distinkta, den så kallade klassiska musiken?

Många anser att barockmusik är höjdpunkten och starten på vårt klassiska musikarv.

Jag har alltid haft en förkärlek för barockmusik och trots att jag spelat saxofon har jag försökt fördjupa mig i stilen redan från tiden som student vid Norges Musikhögskola – genom urtext-utgåvorna av Bach, Couperin och Biber som jag hittade på akademins bibliotek – samt genom studier och framträdanden med barockmusiker.

Under den epok vi nu kallar barocken var kyrkan den största arbetsgivaren för musiker. Men adeln och hoven betalade också bra för att få sina egon inramade av högkvalitativ musik, för att förhöja deras inte nödvändigtvis sprudlande talanger som prominenta överhuvuden till något mer exotiskt och ointagligt. Naturligtvis förekom även folkmusik som spelades av resande artister. Musiker och sångare framförde berättelser av sig själva och andra – legender och myter från kulturer långt borta ifrån – platser som kanske framstod som mer exotiska för dem än vad de gör för oss idag.

En kompositör – och experimentell violinvirtuos – som är central för oss är Heinrich Ignas Franz von Biber. Han skrev sin musik i övergången från 1600-talet till 1700-talet och sägs ha varit inspirationskälla för Bach och dennes solopartitor. Biber gjorde något som man senare slutade med inom klassisk musik, men som är ganska vanligt inom folkmusiken i Norge, Västafrika och Centralasien, nämligen att stämma om stränginstrument (scordatura) för att skapa olika stämningar. Biber hämtade detta från folkmusiken och de resenärer han träffade i Österrike. Dessa människor hade mestadels kommit från öster, genom Ungern, och hade återigen haft kontakt med andra delar av Östeuropa, ner mot det osmanska riket, dagens Turkiet.

Förhållandet mellan konstmusik och folkmusik ser vi till del i den tidens populära svitform. Var och en av dessa danser, till exempel bourrée, sarabande, gavotte, gigue och ciaccona, kan spåras tillbaka till folkmusik från andra delar av världen. Gigue, ursprungligen skotsk, spred sig ner genom Europa med musiker som reste från hov till hov. I nordvästra Brasilien, där den gamla europeiska folkmusiken slog rötter och blandade sig med de lokala rytmerna, blev schottischen, eller reinlender, xote – nu en brasiliansk musikstil.

Ciacconan och sarabanden sägs ha sitt ursprung i de spanska kolonierna i Latinamerika på 1500-talet och kom tillbaka till Europa som ekivoka danser, något som gjorde att de förbjöds av kyrkan och genom kungligt dekret. Detta gjorde naturligtvis danserna ännu mer populära, och adeln inkluderade dem gradvis deras festligheter. Vi kan därför säga att den kanske mest betydande av alla europeiska tonsättare, J.S. Bach, skrev latinamerikanskt inspirerad musik. Encyclopaedia Britannica nämner också en ännu tidigare, möjlig inspiration för ciacconan, morerna.

Orienten

Etymologiskt kommer ordet 'orient' från 'öst/stigande'. "I början användes den för den italienska halvöns östkust. Omkring 600 f. Kr. kom det att betyda staden Rom. Vilket område som helst söder om staden Rom ansågs vara Orienten, liksom de etniciteter som bebodde landet, såsom dalmatiska italienare (moderna napolitaner tillsammans med sicilianer, tunisier, marockaner, greker, etc.) såväl som allt öster om södra Italien och Nordafrika.” (Edward Said: Orientalism)

Det moriska kungariket, al-Andalus, etablerades på den iberiska halvön på 700-talet och avvecklades först 1492 under kung Ferdinand och drottning Isabella av Aragon och Kastilien. Vad morerna och araberna tog med sig till Spanien och Europa från norra och västra Afrika, till och med från Bagdad, är förvånande för de flesta. Al-Andalus är en av de viktigaste inspirationskällorna för bildandet av Oriental Winds of the Baroque.

Europa sågs av muslimerna som en barbarisk plats och att skickas dit på 800-talet var ett straff. I al-Andalus infördes lagar mot brott, för religionsfrihet – naturligtvis utan att det var tillåtet att håna

andras religion. Här översattes de flesta av de vetenskapliga och filosofiska skrifterna från gamla Hellas och andra tidigare civilisationer till arabiska för första gången. Om man ville läsa grekiska klassiska skrifter som Aristoteles på 800-talet i Europa måste det vara på arabiska. 1085, när kung Alfonso VI gick in i biblioteket i den dåvarande muslimska staden Toledo, fann han muslimer, judar och kristna som tillsammans skötte böckerna, och som alla behärskade arabiska och spanska. De kristna översatte sedan dessa stora historieverk från arabiska till latin och spred det över hela Europa. Universitet, som aldrig tidigare setts i Europa, grundades, även med möjligheter för slavar och kvinnor att studera. Konst och kultur, särskilt musik, poesi och arkitektur, utvecklades och kunskap om medicin och medicinsk vetenskap introducerades.

Ziryab

Ett kraftfullt vittnesbörd om resandets betydelse för den kulturella utvecklingen i Europa är berättelsen om den persiske musikern, historikern, astronomen, poeten, geografen och botanikern Ziryab (789–857). Han skickades till den iberiska halvön som straff efter att han en gång hade överglänst sin musikmästare i Bagdad och gjort denne så avundsjuk att han gav Ziryab valet att antingen bli avrättad eller förvisad till Europa.

I al-Andalus fick Ziryab stor frihet av sultanen, som var mycket entusiastisk över sångerna, kunskapen och visdomsorden Ziryab tog med sig från fjärran. Här fick han större uppmärksamhet än andra, eftersom han var så annorlunda! Han grundade musikskolor, införde nya klädstilar, frisyrer, maträtter (inklusive sparris och köttbullar), lanserade att dricka ur glas (inte metallbägare). Han uppmuntrade också användningen av tvål, deodorant och tandkräm. Ziryab förändrade kulturen i regionen och satte sin prägel på europeisk musik för all framtid.

Med kringresandena följer nya upptäckter och förståelse, och vi som kallar oss artister och konstnärer, och därigenom är historieberättare, måste berätta dessa historier när samhället underlåter att göra det. Musiken borde egentligen tala för sig själv, men som en reaktion på den tid vi lever i, där kunskap och historia ges liten betydelse i politiska beslut och media, ville jag dela med mig av några tankar och berättelser bakom projektet. Berättelser och iakttagelser kring genuint känt engagemang kan i alla fall inspirera, förtydliga och aktivera mottagarna att hitta sina egna svar, och frågor.